Taket är rivet

Jag skulle bygga till vår lilla stuga, som morfarn hade fraktat ut hit från Världsutställningens område i Göteborg 1923. Dock blev det en liten tillbyggnad på baksidan av detta hus som behövdes på den tiden - ett utedass. När det blev andra möjligheter att gå på toa, byggde min morfar ut dasset till ett litet rum. Att beskriva väggars, golvs och taks innehåll, när vi rev detsamma vore att ta sig vatten över huvudet, eftersom det tydligen inte fanns några gränser för vad man kunde fylla golv, väggar och tak med. Dock - ett kortfattat försök till beskrivning: I golvet fanns det glasflaskor och glasburkar i alla möjliga former och storlekar och färger. I väggarna fanns vrakdelar, fina utsirade balkongdelar, gamla trasiga fönster och hela fönster, tidningar och mycket annat smått och gott.  Ett äventyr i sig att riva kan jag säga. Man visste inte vad man skulle träffa på.

Jag hade för avsikt att bygga till stugan lite, det var därför jag rev ner det gamla 'dasset'.

Det blev mycket sprängning, som utfördes med den äran av Stanley Claesson med delvis hjälp av en tysk gäst som just då bodde i stugan som heter Peter Kuehlen. Det var mycket arbete innan vi kunde gjuta en grundplatta och bygga upp ett litet rum, en toalett med dusch och en liten 'skånke' i köket. Det blev bra. 

Dock fick jag en idé, som jag skulle komma att ångra eftersom den innebar mycket pappersarbete med tre stycken överklaganden till tre olika instanser: Länsstyrelsen, Vänersborgs Tingsrätt och Solna Hovrätt - i den ordningen. För bara några veckor sedan fick vi svar från den sista instansen: SVARET VAR NEJ, NEJ OCH ÅTERIGEN NEJ. Reglerna vann och förnuftet förlorade. Som nära nog alltid. Tyvärr.

Vad orsakade dessa överklagande? Jo, jag hade fått idén att utöka taket, så att jag kunde få plats med ett gäng solfångare där. Den del gick över en del av min mark som kallas för 'grönområde', 'parkområde' och denna del är i detta sammanhang mycket helig. Detta fick jag verkligen erfara, så nu är jag i full färd med att riva taket. Idag fick jag hjälp av min svåger Mats och resten åker ner på lördag. 

Jag vill till slut använda mig av ett citat som man tror att Axel Oxenstierna sa till sin son.

An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur.

• Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs.
• Axel Oxenstierna lär ha sagt detta till sin son Johan, som inför resan till Münster tvivlade på sin förmåga att förhandla för Sverige i den Westfaliska freden 

Detta kan sannerligen tillskrivas många av våra ledare som många gånger silar mygg men sväljer elefanter!!