"Vi kan göra det!"

Alla känner väl till berättelsen om de tolv spejarna som skickades in i löfteslandet för att bespeja det. Tio av de tolv var negativa och endast två hade tro för att Herren skulle hjälpa dem att inta landet, nämligen Kaleb och Josua. 

4 Mos 13:30 Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: "Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!" 

4 Mos 14:6 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade bespejat landet, rev sönder sina kläder
4Mo 14:7  och sade till hela Israels menighet: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land.
4Mo 14:8  Om HERREN har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung.
4Mo 14:9  Men var inte upproriska mot HERREN och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men HERREN är med oss. Frukta inte för dem."

Josua och Kaleb var de enda som kom i löfteslandet. Herren belönade deras tro. Josua blev dessutom betrodd att leda folket efter Mose död och Kaleb fick ett eget bergsområde, trots att han inte var någon av Jakobs söner. Gud belönar verkligen dem som tror på Honom. 

Jag känner mig som Kaleb på berget. Det finns skäl för det. En gång när vi hade besök på Fyrljusskolan på Hönö fick jag ett tilltal. En kvinna bar fram ett ord från Herren till mig, Hon sa; "Du är en Kaleb!" 

När Israels barn skulle utskifta landet Kanaan trädde Kaleb fram inför Juda barn  och sa:

"Du vet själv vad HERREN sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.
Jos 14:7  Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.
Jos 14:8  Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.
Jos 14:9  Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: 'Sannerligen, det land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt HERREN, min Gud.'
Jos 14:10  Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose - de år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.
Jos 14:11  Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.
Jos 14:12  Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den dagen. Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat."
Jos 14:13  Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron till arvedel.
Jag känner att jag befinner mig i en liknande situation. Jag bebor just nu ett bergsområde i Orsa. Jag är övertygad om att Herren vill att Hans folk skall inta det området. Det är därför jag är där. Jag ser ingen annan anledning. Gud vill någonting speciellt med detta område. Jag tror att Han vill upprätta en bas för sitt rike där. Det är vår sak att tillsammans med Herren inta detta område. 
Ett ord som jag tuggar på inför framtiden  och som jag tror på är från Jesaja 64:
O, att du lät himlen rämna och kom hit ner, så att bergen skakade inför dig,
som när eld antänder ris och elden får vattnet att sjuda, så att ditt namn blir känt för dina ovänner och hednafolken darrar för dig.
 När du gjorde fruktansvärda gärningar, som vi inte kunde vänta oss, då steg du ner och bergen skälvde inför dig.
 Aldrig någonsin har man hört, aldrig har något öra uppfattat, aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som väntar på honom. 
Jag tror att Herren vill stiga ner. Jag tror att "vi kan göra det", dvs inta landet, inte genom någon mänsklig styrka utan i den Helige Andes kraft.