SNICKARHUSTRUN

En profetisk dikt av Bo Setterlind som beskriver församlingens utveckling.  Skrämmande och sann!


Engång var Kyrkan en fattig snickarhustru,
som kom till människorna,
därför att hon älskade dem.
Hon var mycket enkel,
klädd som en kvinna av folket,
och hennes ansikte strålade
av en inneboende glädje,
som hon ville dela med sig av,
glädjen över att Gud gav Sonen,
på det att var och en, som trodde på Honom,
inte skulle förgås.
Nu har hon glömt sitt ursprung,
och eftersom hon skämdes över det,
över sitt rena ansikte,
som inte var tillräckligt tidsenligt,
började hon måla sig
och uppträda som en världsdam - 
i tron att det skulle göra starkare intryck
på människorna.
Men människorna såg,
att hon mera tänkte på sig själv
och att hon i själva verket
redan hade glömt dem.
Nu börjar hon själv märka,
att hennes make up är föråldrad,
och i sin ensamhet tänker hon allt oftare,
att hon skulle ge allt hon äger
för att få tillbaka det tidlösa ansiktet, sig själv.
Men det är försent.
Kosmetikan har redan förstört
det, som engång fanns.
Under den konstlade masken döljer sig ett ansiktet,
som inte ens hon själv vill kännas vid.
Den själviska världsdamen
skulle gärna vilja återgå
till sin ursprungliga tillvaro som snickarhustru
då hon alltjämt var naturlig och hade kontakt
med de människor som inte ser till det yttre.
Men det är försent.
Gud har börjat se sig om efter en ersättare.


Luk. 23:34                BO SETTERLIND